Rosévin- fest eller kolera?

När våren kommer krypande blir livet i allmänhet lite mer festligt. Om man dessutom lägger till att D-vitamin- och serotoninnivåerna ökar i takt med att vi äntligen ser solen igen gör oss numer sjukligt sugna på rosévin, eller?

Alla har vi en åsikt gällande denna rosa dryck som börjar vid ett icke-vin och slutar vid förälskelse.

-Vin är antingen vitt eller rött. Vill jag ha ett läskande vin kan jag lika gärna dricka vitt, är en vanlig tanke.

Anledningen kring denna negativitet som ju rose’ ändå sedan tidernas begynnelse är omringad av kan bero på att man inte riktigt satsat så mycket på att göra kvalitetsvin i rosétappning. Man kopplar samman rosé moments med ett rödfruktigt, saftigt glas vin att hälla i sig på en solig terrass, mest för effektens skull. Frågan är då? Spelar det verkligen ingen roll hur detta smakar? Har rosé blivit synonymt med fjortisfylla?

Själv har jag ett romantiskt förhållande till rosévin då jag kopplar samman det med fina ögonblick på rivieran. Pank och student (i Florens) tog jag mina  sista ihoprafsade sparpengar och tog tåget till min vän i Nice. Där spenderade vi timmar på hennes balkong mot gården och studerade, analyserade grannarna i takt med att iskallt, billigt rosé slank ned i våra strupar (kalla det fjortisfylla om ni vill). Vinet serverades med isbitar.

Bevare mig väl! tänker ni säkert nu men faktum är att jag än i dag skulle kunna tänka mig ett rosé med is. Om det serveras i samma sällskap, på en balkong på den franska rivieran. Jag vet att smaklökarna domnar bort och att man inte känner smaken av vinet, det blir vattnigt och allt det där. Men, ibland är det faktiskt just den känslan man vill ha.

Har vi råd med ett kvalitetsrosé kommer scenariot förmodligen numer att se annorlunda ut. Men, faktum två är att kvalitetsrosévin inte växer på träd.

Jag besökte en vingård i Bandoldistriktet som heter Domaine La Suffrene under en av mina inspektioner i området. Där köpte jag deras dyraste rosé Cuvée Sainte Catherine som genomgått malolaktisk jäsning och, om jag inte minns fel, även lagrats på ek under en kort period. Den smakade kola minns jag, jordgubbskola eller som de där klubborna jag älskade som barn i  sk. tomteformat. Färgen påminde om jordgubbssaft, mörkt laxrosa med orangea reflexer. Ett finfint kvalitetsrosé faktiskt, jag minns det än. Så, de finns därute. Frågan är om det finns plats för dem i våra hjärtan?

Ser ni tomten?

Nu, slog det mig. Vi hade faktiskt en roséprovning här i somras med några vänner. Vinerna så intetsägande att jag redan glömt bort dem. Det säger ju en del…

Annonser
Det här inlägget postades i Resor, Sinnen, Vin och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s