Amarone versus Sangiovese- i slutändan vinner ärligheten

Il Castello della Paneretta ligger i Barberino val d’Elsa och är en av de större vinproducenterna här. De gör klassiska Chianti Classico med stor karaktär och typiska aromer av Sangiovese.

Den generella uppfattningen är att den internationella gommen tenderar att tycka om mjukare rundare viner med mer restsötma och mycket ek. Om vi tittar på Sveriges vinkonsumtion har ju Riojas ekfatsbomber alltid varit storsäljare. Nu på senare tid har man sett en stor intresseökning av Amarone och Ripassoviner.

I Toscana är odlarna delade i två läger.  De som börjat använda sig av ny ek och malolaktisk jäsning i större utsträckning och de som fnyser åt dessa trender och hoppas på att konsumenterna tillslut tar sitt förnuft tillfånga och börjar att träna upp sina smaklökar för att kunna njuta av de lite syrligare Sangiovesevinerna.

Det finns faktiskt en gammal metod i Toscana som liknar den man använder för att göra Ripasso, Governo alla Toscana. Man torkar en del av druvorna för att druvsockret ska koncentreras och ge vinet en mjukar framtoning. En metod som fallit lite i glömska.

Själv är jag sjukligt förtjust i syrlighet i vin generellt och är en obotlig sangiovesefantast. Troligtvis har det sin förklaring i att det var här jag blev frälst, eller ”insjuknade” om man så föredrar. Alla mina fina minnen som kopplas samman med viner från den här delen av världen gör sitt till och jag är numer immun mot mustigtochfylligt-sjukan. Det är faktiskt så illa att jag ibland kommer på mig själv att ha förutfattade meningar om Nya Världen men även Amarone, Chateauneuf-du-Pape och andra varma, fylliga och runda viner. Det är synd då jag ändå alltid står för och vill fortsätta kunna stå för att ”ett gott vin är ett gott vin, därmed basta!”

Jag tycker mig se en tendens att återgå till traditionerna. Ett vin är ju ändå bäst när det återspeglar tradition, jord och typiska druvor. I Veneto betyder det ofta mjuktvarmtochfylligt och i Toscana syrligtsträvtochfruktigt.

Har man då tillräckligt stor fantasi kan man njuta av sitt Chianti Classico, Castello della Paneretta 2007 och filosofera sig bort en stund (om man så känner) och tänka att man faktiskt har liknande doft-och smaksensationer som en gammal etrusk hade för ca 2500 år sedan. Kanske framförde han då en hedonistisk dans framför offerelden medan han tillbad vinguden Fufluns.

Det känns maffigt.

 

Annonser
Det här inlägget postades i Italien, Sinnen, Vin och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s