Helena Lindberg om – utmaningar, utveckling och skepsisen mot att ha en egen vingård

Hon är svenskan som har klättrat upp i vinvärldens hierarki mot alla odds. Hon drömmer inte om en egen vingård utan älskar att anta utmaningar och bryta ny mark. Helena Lindberg är chefsvinmakare i en av de mest anrika vinfamiljerna i Italien, familjen Antinori.

Det är visserligen inte längre ovanligt med kvinnliga vinmakare, men i de allra flesta fall handlar det om en dotter i familjen som vuxit upp bland vinrankor och jäsande must.

– Jag har vant mig vid att vara en något udda fågel som svensk och kvinna. Det är svårt att veta om det är kvinnan de reagerar på eller för att jag är från Sverige, ett icke vinproducerande land, berättar Helena i en exklusiv intervju för Sentiamo.

Hon jobbar sedan 2004 i vindistriktet Bolgheri längs Toscanas kust. Vingården Tenuta il Biserno är relativt ung men familjen Antinori har desto mer historia bakom sig och är närmast kultförklarad i Italien. De ligger bl.a. bakom det första vin som kom att kallas ett ”Supertuscan”, nämligen Tignanello.  För Helena har vägen hit varit lång, spännande och även utmanande.

– Den svåraste perioden var under mina år i Frankrike, i Languedoc–Roussillon där jag arbetade med kooperativ och en del privata egendomar. Där var det tufft att vara kvinna, svenska och lite oerfaren, berättar hon.

Helena är civilingenjör i kemiteknik i grunden och det var när hon börjde jobba med utveckling av förpackningsmaterial för bl.a. fruktjuicer som hon först kom i kontakt med vinkemi och började intressera sig för vin och vinprovning. Därefter var hon fast och tvingade t.o.m. sina vänner att följa med till vinproducerande områden på semestern.

En av dessa resor ledde till Australien där fröet till en ide’ såddes.

– Jag var tvungen att göra något åt mina ganska konkreta drömmar. Om inte annat för att slippa ångra mig senare när det skulle vara för sent, berättar hon.

Hon kom till Sydney i januari 1995. Efter tre veckor fick hon jobb som arbetare i produktionen och senare som teknisk assistent till vinmakarna på Yalumba i Barossa Valley. Två år senare blev hon erbjuden tjänsten som vinmakarassistent till deras dotterföretag i Nya Zeeland.

Efter fyra osäkra år i Frankrike fick hon höra talas om ett spännande projekt som var på gång i Toscana. Åtta månader och en provanställning senare fick hon sin första fasta anställning som vinmakare hos familjen Antinori.

– Italien är det mest manschauvinistiska land jag arbetat i hittills. Även om jag är omgiven av bra män i jobbet kan jag bli trött på den allmänna attityden i samhället. Det är ett större avstånd mellan kvinnor och män här. Jag har trots detta lyckats bra i företaget. Lodovico (Antinori) vågade satsa på mig.

Hon berättar att det var lättast att arbeta i Nya Zeeland där folket var mer öppet och inte hade några förutfattade meningar, varken angående hennes nationalitet eller kön. Helena föredrar emellertid utmaningar.

– Jag trivs i det något kaotiska Europa och vill vara kvar här. Livet är lite för enkelt i Australien och Nya Zeeland.

Inspirationen kommer tillika av personer som utmanar henne på ett eller annat sätt. Personer som ställer frågor och ger feedback på hennes viner, tekniskt kunniga och andra vinmakare sporrar henne till att hela tiden försöka göra bättre ifrån sig.

-I mitt jobb eftersträvar jag utveckling. Att förstå för att sedan kunna styra upp och förbättra det som behöver styras upp och förbättras.

På frågan om huruvida det perfekta vinet existerar blir svaret nekande. Dock är doften viktig, anser hon. Likaså frukten som inte får inte vara maskerad av för mycket ek.

– Balans, finess, harmoni, en struktur eller “ryggrad” som ger stöd och friskhet och så tillslut en lång eftersmak. Dessutom måste det berätta något om den plats det kommer ifrån.

Helenas favoritvin är ett riktigt bra Pinot Noir från Bourgogne men Cabernet Franc konkurrerar om förstaplatsen på druvfronten.

– I mitt nuvarande jobb har jag sett att den druvan kan ge fantastiskt delikata viner.

Trots slitet är det under skörden Helena har som roligast. Då jobbar hon intensivt i några veckor och går totalt in i sin roll som vinmakare. Att sedan ta fram blandningarna för de olika vinerna är ett annat favoritmoment.

I framtiden skulle man kunna tro att Helena drömmer om sin egen vingård, men det ingår inte alls i hennes planer.

– Jag är ingen jordbrukare och skulle inte må bra av att vara bunden till en jordlott i arbetet. En egen vingård skulle bara vara en belastning och hämmande.

Det är när hon får arbeta med nya projekt och med utveckling, gärna i ett internationellt sammanhang som hon trivs bäst.

– Jag vill bryta ny mark, bildligt talat!

 

Annonser
Det här inlägget postades i Italien, Vin och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s