Doften av ladugård, ammoniak och svettiga fötter- vad går upp mot en klassisk ostbricka?

 

På Europas sydligare breddgrader serveras osten efter måltiden, innan desserten. Själv tycker jag att ost är ett fullvärdigt kvällsmål eftersom man gärna vill äta mycket och länge.

I helgen var det just vad vi gjorde.  Buffén bestod av: buffelmozzarella (färskost), Gruyère (schweizisk hårdost), Brie de Meaux (vitmögelost), Chaumes (kittost), Epoisse (kittost) och en Blåmögelost vid namn Aura. En ostfestival!

Den stora besvikelsen var Brieosten. Vanligtvis brukar jag älska Brie och hade skyhöga förväntningar på den här stora biten av en ekologisk variant. Den frätte på tungan som om vore den kolsyrad och ammoniakdoften var så stark att vi blev tvungna att ta bort den för att överhuvudtaget kunna känna någonting av de andra ostarnas dofter. Frågan vi alla ställer oss nu är: är det jag som är mesig eller var osten dålig?

Favoriten var Gruyère som ju är en helt fantastisk schweizare. Epoisse är sedan länge en gunstling och särskilt när den stått framme en stund så att den riktigt rinner ned i strupen.

Vi hade två viner, ett Côtes du Rhône Mas Louise med ekologiskt odlade druvor och ett sött vitt Sauternesvin med låg syra så att vi verkligen skulle känna hur ostsmaken förändrades under påverkan av vinet. Det röda vann i längden även om kontrasten mellan grönmögel och ädelröta alltid är en ej så oväntad smaksensation.

Det här inlägget postades i Mat och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s